Har haft ett par riktigt förjävliga dagar sista tiden, inget går eller blir som jag vill! Men det kanske börjar vända? Är nervös inför måndagen, men jag kommer ha min trogna stöttepelar Tottis med mig, ibland undrar jag vad jag skulle göra utan henne? Hon kan alltid hjälpa mig när jag verkligen behöver det, måste nog fixa något för att visa min uppskattning för att hon hjälpte mig med det här! Borde visa alla mina underbara vänner mer uppskattning, men jag är sämst på det, Men jag hoppas ni vet att JAG ÄLSKAR ER ALLA! Trots att ni ibland går mig på nerverna och ibland gör val som gör mig tokig, så är det delar av er som gör att jag älskar och värdesätter er mer än vanliga bekanta! Jag önskar jag alltid kunde finnas för mina vänner och alltid har svaren på deras frågor!
Men jag är inget annat än människa, men jag är bra på att lyssna, inte så bra på råd men jag har öron och ett hjärta!
Just nu vill jag bara att den här perioden med fuckassjobbigaskitsaker kan vara över! Men än är det nog inte så! Men det går framåt, snart kan jag nog leva som en vanlig människa igen!
Imorgon kommer förhoppningsvis Anna-Lena och Nora och hälsar på, så jag ska passa på att tigga åt mig lite barnpassning ;P skulle ju fixat sp:n idag men jag orkade inte, all min ork är som bort blåst och jag orkar ingenting. Som tur va kom Mamma, min älskade underbara mamma, och syster och lillebror + monstret Nero och hälsade på och busade lite med Isak, syrran stannar övernatten och hon skulle väl hålla koll på lilleman så jag kunde fixa sp:n men eftersom jag va för trött och är fortfarande får jag nog tigga åt mig lite tid imorgon på dan! När någon annan kan kolla han och han har en kompis att leka med, då kanske han inte är fullt lika mammig och kryper efter mig och skriker som han nu gjort dom senaste dagarna veckorna? Ja jag älskar mitt barn över allt annat och det finns vissa saker som väger upp allt, men just nu är min energi körd i botten och jag orkar inte med att han är i en sån här period och jag är i min period och alla andra har sin period just nu med! Jag måste och borde få satsa på mig själv lite, utan att få dåligt samvete, men att lämna bort pojken är inte så lätt alla gånger, framförallt när man varit själv med han så otroligt mycket och det känns som att det bara är en själv som känner han, man har satt sig i en rävsax.
Men på lördag ska jag få vara barnfri och sambofri hela dagen är det lovat, får väl se hur den dagen går! Hur mycket kommer gå åt att ta det lugnt och hur mycket kommer gå åt till att oroa sig, man får se helt enkelt!
Ska försöka njuta av att bara då ligga i sängen iaf, för det är väl ungefär så mycket jag planerat att göra :P
Och jag hoppas så innerligt att dom blir nöjda med tårtorna, är skitnervös för att allt ska skita sig! usch en så jobbig känsla, eller att dom inte ska bli nöjda med dom, tycka dom är fula eller inte motsvarar deras förväntningar, tänk om ens självförtroende och ens självkänsla kunde växa någon gång?
Sambon fick en rejäl urladdning idag av känslor i världens längsta sms, men får jag sånna sms av han som han skickade idag kan han inte förvänta sig något annat! inget jag tänker ta upp här, mer än så här, för det har ingen av er med att göra. Men det känns alltid bättre när man fått ur sig saker man inte kan säga i ord, men kan förmedla via text, och jag tror att det gick in lite bättre än att jag skulle snyfta mig igenom varje ord och mening. För oavsett om jag är arg eller ledsen så grinar jag, mina tårkanaler är som öppna dammar så fort känslorna tar över! Så bara för att tårarna rinner ska man inte vara säker på att jag inte är fly förbannad. Tårar är inte bara gråt, det kan vara översvämning av ILSKA med och det finns inget jag hatar så mycket som folk som ska ge sig på en när man mår dåligt och är nere för att höja sig själv lite, eller för att snoka reda på sånt som dom vill veta. Att pressa någon på information dom inte vill dela med sig av, när personen mår dåligt, är en riktigt ful egenskap. Framförallt om man gör det många gånger och inte ser själv att man gör fel.
Eller ännu värre när personen erkänner ett beteende som fel men ändå fortsätter och skyller på vissa saker dom att det ska göra beteendet rätt? Jag förstår inte sånt beteende!
Och nej jag är inte guds bästa barn, tro mig jag har mina fel och brister och har säkert gjort både det ena och det andra för att få min vilja fram. Sårat många har jag gjort men aldrig att jag skulle uträknat bete mig så.
Det finns mycket som måste lösas i min värld, sånt som återkommer vid bråk och diskussioner här hemma, mycket kan jag inte påverka själv, men det jag kan ska jag nog fan lyckas ändra på, en stor sak som måste ändras på är mitt mående och mitt avsaknade självförtroende och självkänsla, min självtillit är ju sen länge skadad. Allt det måste rättas till och byggas upp. Inte världens enklaste jobb kan jag berätta, då mycket genom mitt inte så långa liv har hjälpt till att bryta ner det till den nivå strax under skosulan som det ligger på idag. Jag tror fortfarande inte att jag någonsin kommer kunna jobba, försörja mig själv och klara av att jobba. Känner mig mer och mer dålig på grund av det, jag vill för allt i världen leva på Anders, inte mer, jag har ALDRIG velat leva på han och hans pengar, det va inte därför jag vart ilag med han, det vart jag för att jag vart kär i killen jag träffade och spenderade så mycket tid med så många sms om tankar känslor och livet, som vi utbytte som vänner växte till något större, att jag redan första gången jag såg honom fastnade för honom och inte kunde sluta tänka på han på ett bra tag, och sen när vi väl började umgås och träffas regelbundet, va ju nästan varje helg, försökte jag att inte bry mig i dom känslorna, jag hade ju mitt och jag visste ju vad min vännina kände, usch jag har så dåligt samvete, det ska ingen säga något om. Men han va ju min kärlek med stort K. Det är han fortfarande och han kommer alltid och för evigt vara min första äkta och riktiga kärlek, förälskelse, jag har älskat förut, på riktigt. Men inte på det sätt jag kände/känner för Anders, inget jag någonsin känt kan mätas eller ens jämföras med det.
Jag älskar dig Anders, mer än du någonsin kan förstå, för hade jag inte gjort det hade inte Isak funnits, då hade jag gått för länge sen. Men kärleken till dig får mig att stanna och kämpa vidare. Du betyder mer för mig än något, ja nästan iaf. Isak kommer alltid att gå före alla, så länge han och jag finns!
Men aldrig att jag kommer inkräkta på hans liv, när han är vuxen, då har han rätt till eget liv, även som tonåring har man rätt till privatliv, men då har man som förälder ett ansvar. När barnen blir vuxna så har man inte det ansvaret längre. då är man inte riktigt förälder längre. Då kan man inte kräva saker av sina barn.
Då har dom rätt att välja själva, vart dom vill bo, vem dom vill leva med, hur många barn dom vill ha eller om dom inte vill ha barn alls. Vad dom vill jobba med och om dom vill leva ett sunt liv eller inte. Ända gångerna jag anser att man kan och har rätt att lägga sig i är när barnen gör sig illa, om dom går ner sig i ett missbruk eller på något annat sätt skadar sig själv och deras familj. Man ska stötta och uppmuntra, som förälder har man ett ansvar om att uppfostra starka och självsäkra barn. Skulle Isak växa upp och inte våga säga ifrån till mig så kommer jag bli grymt besviken på mig själv. Men jag vet att jag aldrig kommer bli en förälder som lägger mig i mina vuxna barns liv, då jag själv har väldigt starka åsikter om det.
Jag anser att när man är myndig, inte bor hemma och har en egen familj, oavsett om den består av sambo och barn eller bara sambo, kanske bara djur så är det ens närmaste familj och ens föräldrar har en egen familj som kanske då bara består av föräldrar inge hemaboende barn och då får man som förälder acceptera att man inte är den direkta familjen längre.
Barn har man bara till låns, dom ska växa upp och bli egna individer.
Har så mycket tankar och funderingar, oftast skriver jag om det här i den låsta bloggen, eller på papper som jag sen slänger för att folk, vissa inte ska läsa vad jag tycker och tänker, men idag får det vara, från och med nu skiter jag i det.
Igår gjorde jag bort mig inför min sambo, men samtidigt är det så jag har känt, jag bad om förlåt och hoppas på en bättring från hans sida. Mitt löfte, hot man får kalla det va man vill står iaf kvar. Det måste bli en förändring, annars orkar jag inte mer. Kanske blir allt lite lättare efter måndagen och den kommande veckan efter det, det vet man inte. Man kan bara hoppas.
Måste börja fundera över vad jag vill göra med mitt liv. Jag har en dröm om ett eget fik, men frågan är HUR SKA JAG ORKA? Hur ska jag klara av något sånt? Finns det ens en marknad för det här? Ett eget företag är ju inte det optimala precis, sällan det går runt första tiden och chansen att det hinner gå omkull innan man ens börjat är rätt stor! Sen har vi ju mitt handikapp som måste räknas in i allt. Något som rätt många i min närhet inte tar så stor notis om, vissa verkar tro att bara för att jag haft en väldigt bra period sen Isak föddes så är jag frisk? Det folk inte förstår är att man inte blir frisk, man lär sig hantera och leva med problemen, dom försvinner aldrig! Jag har dagar då jag verkligen bara vill ge upp, lägga mig ner gråta livet ur mig och så är allt ur världen. Men jag har en liten röst, som inte pratar än som pockar på min uppmärksamhet och skänker mig glädje, livskraft och hopp! Jag lever hellre i helvetet på jorden med min son än i himlen utan han! Han är allt, och jag vill uppfostra han till en bra, stark och snäll person. Aldrig att jag kommer ta avstånd ifrån han, oavsett läggning, partner eller val här i livet. Jag vill att han ska växa upp och känna att han alltid kan komma till mig, vilket problem han än har! Han är mitt allt, jag hoppas jag kan göra honom den tjänsten att uppfostra han rätt! Att ge han den start här i livet han behöver! Därför är det så viktigt för mig att få börja må bra igen, och då måste jag ventilera lite.
Jag säger väldigt ofta till Anders att jag är tacksam för allt han gör och ger oss. Att han försörjer oss, även om han egentligen inte behöver. Men det betyder ju inte att jag inte vill ha uppskattning för allt jag gör, för att jag tar hand om hans barn och så mycket jag kan tar hand om det hem vi delar, och jag tycker att jag i mångt och mycket gjort det som förväntas att jag ska göra, även om det blivit dåligt dom sista veckorna men det är ju pga hur jag mår. Inte för att jag inte vill utan för att jag inte orkar längre! Men som sagt det kommer bli bättre, det finns ingen annan utväg.
Sen vill jag slå ett litet slag för två tjejer som verkligen engagerar sig i andra DET ÄR DAGS ATT AGERA JÄMTLAND!! Alla som kan skänk en sak, ett plagg, vad som helst. Vi lämnade ju iväg alla kläder vi inte skulle ha till Isak för nån vecka/månad sen, men jag tror vi ska ta och kolla igenom dom kläder jag och anders har och se om det finns något att skänka bort där! Om inte annat ska jag ta en sväng på öob och köpa lite trosor och skänka, dom stackarna har ingenting!
en artikel på OP om tjejerna!
Allt går att läsa på facebook om vart man kan vända sig om man vill lämna kläder, leksaker eller vad man kan komma på! Allt är välkommet! Nu hoppas jag innerligt att folk läser hela vägen ner hit! ;)
Efter allt mitt svamlande!
Ska gå och lägga mig och ha en massa med ångest för allt jag lämnat ut i bloggen nu, mina tankar och känslor, funderar ofta på hur mycket man ska lämna ut, jag skulle vilja kunna skriva om allt, men det finns folk som lägger sig i, snokar och har sig, på ett sätt jag inte tycker är okej och då blir det svårt att ens få till ett vanligt inlägg. Jag vill ha tillbaka min entusiasm för bloggen då det fortfarande var roligt att skriva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar