Jag verkligen avskyr att humöret ska vara så instabilt som det är nu, för innerst inne mår jag så bra så det är inte sant, men alla hormoner som tar över bara förstör. Jag blir så känslig så jag grinar för minsta lilla och blir arg och säger och tycker saker jag inte gör egentligen.
Känns fortfarande skrämmande och hemskt att älsklingen åkt, men samtidigt skönt, precis som han sa, det återgår till det normala och vi får sakna varandra lite igen! Fast jag saknar då han hela tiden och ibland kan jag inte göra annat än att tänka på han.
Han är min själsfrände, den jag älskar mest och den jag kommer leva resten av mitt liv med. Jag kan inte tänka mej att leva med någon annan än han. Han fick mitt hjärta, jag kommer aldrig be om det tillbaka.
För alltid ska jag finnas vid hans sida, i vått och torrt.
Vi är snart en hel familj, en riktig egen liten familj! Och jag längtar, fast det är skrämmande, men det är underbart.
Det är så skönt att se det glittra i ögonen på han när han lägger huvudet mot magen och berättar för våran bebis hur mycket han älskar den, hur mycket han längtar och vill att liten ska komma ut! När han ligger bredvid i sängen och smeker magen, hur förvånad han ser ut när han får känna alla rörelser som jag vant mej vid, och kommer sakna när liten äntligen har kommit ut! Det känns helt sjukt och otroligt att det är så kort tid kvar, fast det känns som att det är hur lång tid kvar som helst samtidigt ^^
Vi får se när liten tänker komma ut...
Anders, jag älskar dej. Du är den enda för mej och kommer alltid att vara. Det finns inga ord i världen som kan förklara hur jag känner för dej! Hur mycket du betyder och hur glad och lycklig du gör mej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar